Ridtur på Irland

Regnet öser ner. Det droppar från kanten på ridhjälmen. Det rinner längs ryggen ner i sadeln. Regnkläderna slutade fundera för nästan en timme sen, vi har fortfarande ca en timme kvar innan vi är tillbaka vid gården. Det är inte speciellt varmt, tår och fingrar är stelfrusna vid det här laget. Runt omkring oss breder det fantastiska irländska hedlandskapet ut sig och mitt hjärta jublar.


Jag, min tyska kollega och den sista gästen på gården för säsongen är ut på tur. Petstar Round kallas rutten vi följer, döpt efter originalet som bor där vi tar av från vägen och rider ut över heden istället. Petstar bor i en liten stuga med endast två rum. Han tar sitt vatten från bäcken som rinner framför stugan. Hans söner tvingade honom att installera el för 5 år sedan. Året är 2013. Petstar föder upp hästar. Tävlingsconnemaror, säger han. De bästa som finns. Ingen köper Petstars tävlingshästar, men det gör inget. Han är inte riktigt säker på hur många han har vid det här laget, men de behöver ju inte skötas så mycket heller. De klarar sig själva på heden.

Heden ja, i ett land där ingen allemansrätt finns finns ändå det här. Ingen äger heden, marken är för dålig för att odla, så den är istället allmän mark. Här får vem som helst släppa ut sina djur på bete. Ägarna måste titta till djuren med jämna mellanrum för att vara säker på att de hittar tillräckligt med mat, men annars får de klara sig själva här ute. Det betyder att det vandrar stora hjordar med mer och mindre förvildade hästar här. En del är säkerligen Petstars. Men det finns inte bara hästar här, även kor och getter skymtar här och var under vår ridtur. Våra hästar är vana och bryr sig inte om de främmande djuren som kan bli rätt närgångna innan de inser att det där konstiga på våra hästars ryggar är människor.

Redan när vi börjar närma oss heden dyker två "vildhästar" upp och faller snällt in i vårt led. De gick med oss en halvtimme eller så tills de bestämde sig för att ta matpaus i diket bredvid vägen.

Hedlandskapet breder ut sig framför oss. Våra två följeslagare lämnar oss.

Men fler nyfikna krabater dyker upp. Många av stona är klart dräktiga och kan inte ha långt kvar innan de ska föla.


När vi följt vattendraget ett tag börjar jag förstå att vi ska över. Ingen bro i sikte, men stigen fortsätter på andra sidan. Vattnet är djupt i mitten av fåran, vi får dra upp benen för att inte blöta ner stövlarna, och forsar snabbt. Det var första gången jag red den här rutten och som guide är det inte läge att börja lufta några tveksamheter. Så som siste man styr jag min häst mot vattnet och bra går det. Hästen är van och stålsätter sig när strömmen når oss. Utan att snubbla ens en gång tar vi oss upp på andra sidan. Adrenalinet rusar och jag har säkert ett stort grin på ansiktet. Det här är att leva!

Ekipaget framför mig tar sig över. Jag tittar tveksamt på och hinner tänka att det här kommer aldrig att gå.


Inte bara hästar strövar fritt på heden, även kor och getter dyker upp här och var.
Kalla och våta kommer vi så småningom tillbaka till gården. En varm dusch och något att äta lockar. Men först ska hästarna tas hand om och fodras. Sedan är det vår tur.

Kommentarer

Skicka en kommentar