Nästa äventyr

Listor är alltid kul, så passade på att fylla i Lanclins souvernirlista jag också! En souvenir som… 1. …var gratis. Stenar och snäckor har jag plockat från många ställen, till höger på bilden t.ex. lite lavasten från Island. Lite sand kunde jag inte hålla mig från att ta hem från Seychellerna och till vänster syns lite torvbitar som vi eldade med på den Irländska gård jag bodde och jobbade på för några år sedan.  2. …jag ångrar A TT jag köpte. Ett par guldfärgade sandaler jag köpte på Kefalonia i Grekland. De gav hemska skavsår och var egentligen rätt fula. 3. …jag kan ha på mig. Jag har egentligen fler som passar in här, t.ex. sandalerna ovan, men jag väljer att lyfta fram fezen vi köpte som kul grej i Turkiet en gång. 4. …ligger mig extra varmt om hjärtat.  Masai-filten, passar ju också in på saker jag kan ha på mig, men den är ett kärt minne från vår Kenya-resa  i oktober ifjol. Massaierna är ett så fascinerande folk. 5. …jag har haft mycket användning

Kaptenen saktar ner båten och pekar och säger något snabbt på franska. Plötsligt skär delfinfenor vattenytan en bit framför oss. En god stund får vi njuta av de lekande delfinerna, sedan försvinner de och vi fortsätter. Vi är på väg till La Digue, Seychellernas fjärde största ö och den minsta bebodda. Det går färjor över hit från Praslin, men redan nu är vi glada över att vi valt en mindre båt. I hamnen får vi varsin cykel till förfogande. Det finns bilar på La Digue, men cykeln är det vanligaste fortskaffningsmedlet både bland turister och ortsbor. Ön är liten, så på 3-4 h kan man lätt cykla runt hela. Vi känner oss dock inte så hurtiga utan tar sikte på Anse Source d'Argent, La Digues mest berömda strand, en av världens mest fotograferade stränder. Stranden finns på L'Union Estate, ett parkområde som man måste betala en liten summa i inträde till men där man kan se bl.a. vaniljplantager, ko-drivna kokosoljekvarnar, det gamla plantagehuset och gravgå

Igår gick det av stapeln, hinderbaneloppet vi tränat (nåja) till sedan början av året. + 6 grader och duggregn bjöd lördagen på, men stämningen var väldigt god bland deltagarna ändå.  Wolrace ordnades på Vargberget i Närpes och var 8 km långt med ett 20-tal hinder att ta sig över. Samarbete och att hjälpa varandra längs vägen uppmuntrades starkt. Det var 130 anmälda allt som allt och vi startade i grupp 1. Vargberget har minst sagt varierande terräng och detta utnyttjades till max då tävlingsbanan slingrade sig fram och tillbaka genom skog, längs med spånbanor, uppför den gamla slalombacken och genom sjön. Ca en km före mål tappade jag greppet och föll från ett hinder och lyckades landa med höften på en sten. Det gjorde ordentligt ont och halvvägs genom straffrundan (då jag inte klarade hindret) började det svartna för ögonen. Fick sätta mig ner och andas en stund i spåret, men då både H och en funktionär började prata om att avbryta hittade jag lite ext

Tidigt på lördag morgon for syster och jag iväg på en roadtrip söderut. Målet var huvudstaden, där vi mötte upp med en vän vid lunchtid. Vädret var perfekt, soligt och varmt, och så grönt det var där nere i södra Finland!  Eftermiddagen spenderades på stan, med en del shopping och annat trevligt, innan det var dags att gå tillbaka till hotellet för att göra oss klara inför huvudmålet med resan. Mumford&Sons hade nämligen sin första Finlandsspelning någonsin i Hartwall-arenan på lördagskvällen. Vilken spelning det var sen, helt fenomenal! Såg bra gjorde vi också. Vi hade ståplatser och var ute i god tid så vi kom långt fram, men oj så ont jag hade i benen när koncerten var över. Märkte inget under själva spelningen då man var helt inne i de, men knäna kändes som meloner ungefär när vi gick därifrån. Väl värt det! Sen hade ju sommaren som sagt anlänt till Helsingfors, så efter spelningen satt vi ute efter midnatt och åt gigantiska pizzor, och