Inte ens köttbullar fick vi

Vi åker buss genom Slovakien. "Vi" är ett gäng gymnasieelever från Närpes Gymnasium och ett gäng från ett annat gymnasium, på väg till Polen för att besöka Auschwitz 1 och 2. Vi har varit uppe sedan morgonnatten då planet gick från Vasa till Budapest och vi har suttit i den här bussen i väldigt många timmar. Att bussresan är lång gör inte så mycket, landskapet vi kör genom är fantastiskt. Vackra städer, pittoreska byar och storslagna bergsvyer. Men vi börjar bli hungriga. Vi blir lugnade av lärarna och busschauffören, det är inte långt kvar tills vi ska stanna vid en restaurang och få ett ordentligt mål mat. Den andra skolans elever får veta att de har med matsäck i bussen. Vi från Närpes ler lite mot varandra, nöjda över att vår skola i alla fall ska kosta på ett riktigt mål mat.

Så svänger bussen äntligen av vägen och stannar. Vi stiger ut, sträcker på benen och är på det stora hela väldigt glada och ivriga. Vi är på resa, solen skiner och vi ska strax få mat. Livet leker. 

Vi ser restaurangskylten en bit bort, men ju närmare vi kommer desto spändare blir vi. Vi kan inte annat än skratta uppgivet när vi kommer fram. Huset ser inte ut att ha varit i användning på många år. Fönster saknas och putsen flagar. Brännässlorna växer höga på hela gårdsplanen.

Vad gör man då? Vi är hungriga, ordentligt hungriga, och här får vi i alla fall ingen mat. Den andra skolans elever sitter uppklättrade på en stenmur och äter smörgåsar och köttbullar, skrattar lite åt oss när de får höra vad som hänt. Några köttbullar bjuds det inte på, det gör en av lärarna klart.

Tillslut hittar vi en liten bensinstation som säljer små chipspåsar och chokladstänger. De mest osmakliga hamburgare jag sett vänder en kvinna bak disken också snabbt ihop åt de få som vågar. Vi andra överlever på chips. Och läraren för den andra skolan, ja han gick under kodnamnet Köttbulla-lärarn resten av skoltiden.